'

Känner att jag behöver skriva av mig och det jag skriver är inte riktat mot någon person.

Men jag är över 18år, bor hemma, går i skola, har pojkvän, får studiebidrag + underhåll. Jag trivs väldigt bra med det. Förstår inte varför alla har sån panik över att bli vuxna. Ska eget hus, killen man ska spendera hela livet med, ha jobb och samtidigt plugga ihjäl sig.

Förr var jag också jätte stressad över att flytta hemifrån så tidigt som möjligt, gött att slippa morsan tänkte jag. Skulle ha barn när jag var 17år för att barnet inte skulle få en gammal morsa. Killen jag skulle bli tillsammans med skulle vara den perfekta, som jag skulle förlova/gifta sig med, pappan till barnet.

Fattar inte vad jag tänkte, är så skönt att komma hem efter träningen och maten står på bordet och huset är städat. Mamma har koll så jag inte glömmer betala "räkningar" och sover jag för länge så tjatar hon på mig att komma upp så att jag inte blir sen till skolan/jobbet. Jag har alltid någon som bryr sig om mig.

Jag har haft flera förhållanden som jag trott att detta är perfekta killen och herregud vad blind man är. Man kör sitt race och glömmer bort sina kompisar första månaderna och sen när förhållandet börjar bli jobbigt så fjäskar man in sig hos kompisarna igen. Som alla säger kärleken kommer och går men kompisar består.

Det är nu vi är unga och det är nu vi kan dra ut och festa utan att bry oss. Skämma ut oss och skämta om det efter. Det är nu vi kan åka och ta en grogg bara för att vi känner för det. Det är nu vi slipper betala hyra, el och vad allt heter. Jag har inget barn att ta ansvar för. Det finns alltid mat i kylskåpet och finns det inte det jag vill ha så skickar jag ett sms så finns det där efter någon timme. Den enda jag behöver ta ansvar över är mig själv.

Vi lever i lyx och borde uppskatta att vi har det så bra som vi faktiskt har det. Vi blir bortskämda med saker vi inte ens tänker på. Tänk själv att gå till skolan/jobbet, komma hem sent, betala all bensin själv, laga all mat själv, behöva handla allt, går något sönder måste man själv fixa det, behöva städa själv. Kanske har man en pojkvän/flickvän man måste spendera tid på för att ha det bra. Och hur skönt är det inte att få skrika av sig på sina föräldrar för att dom exempelvis glömt köpa mjölk. Jag skulle iallafall aldrig kunna skrika på putte/vänner som jag skriker på mamma över en sån liten grej men skulle jag göra det på dom skulle dom tro att jag var psykiskt sjuk haha. Nej usch, jag älskar mitt liv hemma och ni som har det så bråttom med allt kanske tänker efter en gång till. Vi är bara unga en gång så låt oss leva livet nu för när ni sitter i hus, med ett barn som skriker och en gubbe/kärring som aldrig städar efter sig så kommer ni sakna detta..